Att vara eller inte vara?
Att vara eller inte vara…
Ända sedan Shakespeares dagar har frågan varit aktuell. Och egentligen har den nog varit det sedan tidens begynnelse eller i alla fall så länge vi människor har trampat marken med någon form av medvetenhet om vårt ansvar för våra handlingar.
Ja, eller hur är det nu med den frågan? Har vi något ansvar för våra handlingar? Det är klart vi har, blir ofta det självklara och bestämda svaret. Hur skulle vi kunna svära oss fria från våra handlingar? Skylla på en högre makt? Jag blev beordrad, som svaret ofta blir när bestialiska folkmördare står till svars. Vi kanske inte förstod bättre? Eller har vi blivit lurade? Vi hade kanske inte fått alla fakta i målet för att kunna handla som situationen egentligen krävde. Hade någon annan egentligen ansvaret?
Oavsett handling tror jag att de flesta av oss upplever ett intimt förhållande mellan en sådan och ansvaret som åligger den som utförde handlingen. Många gånger – kanske borde det vara så lite oftare till och med – så leder en handling och det ansvar någon har för handlingen, till en positiv och berömmande åtgärd från omgivningen sida. Lika självklart som ansvar skall utkrävas vid något negativt, lika självklart uppfattas det många gånger som att en positiv handling skall belönas. Inte minst när vi talar om ledarskap inom organisationer slås detta fast gång på gång.
Men vad händer vid frånvaro av handling. När vi alltså har ansvaret men inte axlar det, väljer att inte ta ansvar, inte förstår bättre, saknar erfarenhet eller kunskap som gör att vi helt enkelt låter bli att handla så som ansvaret kräver. Vad händer då? Är frånvaro av handling detsamma som en aktiv handling? För min del är svaret självklart, men uppenbarligen inte för alla. På något sätt upplever jag det ibland som om det är lättare att utkräva ansvar när någon har gjort något jämfört med när någon inte har gjort något, trots att det skulle ha behövts.
Och inte minst – var finns viljan, styrkan, kuraget och modet att ta på sig ett ansvar för någonting man gjort mindre bra?
De offentliga företrädarna i det här landet är många gånger väldigt snabba på att utkräva ansvar av företrädarna för olika organisationer och företag. Lite väl snabba i mina ögon - med tanke på vem dessa personer ansvarar för – sina medlemmar och ägare. Men vad händer när våra offentliga företrädare – politikerna – inte tar ansvar för sina handlingar?
Det senaste exemplet – i en alltför lång rad – är vår utrikesminister Laila Freivalds. Jag vet, det går alltid att diskutera vems huvudansvaret egentligen är. Är det hennes tjänstemän eller kanske hennes chef Göran Persson? Oavsett vem så måste någon gång någon politiker i det här landet börja ta ansvar för sina handlingar – eller frånvaro av handlingar – utan att de för den skull måste vara dömda i domstol innan bilan faller.
Hon har säkert många goda skäl till att sitta kvar. Själv skyllde hon på att familjen nu hade fått uppleva nog och att det i jobbet som politiker ingår en viss portion kritik…
Problemet är uppenbarligen att somliga politiker inte vågar eller kan ta ansvar för sina handlingar. De har inte förstått sin egen roll. Begår någon ett tillräckligt stort fel måste man ta sitt ansvar och våga konstatera att systemet och förtroendet för politiken är viktigare än den lilla människan. Sådana som Laila Freivalds lär inte vara utan skyddsnät, så hon har knappast något att frukta.
Felaktigheter har begåtts och det av en storleksordning som inte bara handlar om att ”få stå ut med lite kritik”. Någon har helt enkelt inte axlat det ansvar som vilade på denne. Orsakerna är utredda och det har inte framkommit några godtagbara ursäkter i tsunami-kommissionens rapport. På andra håll skulle huvuden få rulla. Men inte i det politiska Sverige. Här är det systemets eller någon annans fel. Men varför skall då andra lyssna på när dessa röster kritiserar andra för begångna fel? Det goda exemplets makt brukar framhållas på andra håll – varför inte här?
Visa var skåpet skall stå och våga ta ansvar för dina handlingar! I det långa livsloppet finns det många goda möjligheter till botgöring och upprättelse. Du får väl kanske göra som vi andra, Laila – lära dig av dina erfarenheter.
/Martin S
Ända sedan Shakespeares dagar har frågan varit aktuell. Och egentligen har den nog varit det sedan tidens begynnelse eller i alla fall så länge vi människor har trampat marken med någon form av medvetenhet om vårt ansvar för våra handlingar.
Ja, eller hur är det nu med den frågan? Har vi något ansvar för våra handlingar? Det är klart vi har, blir ofta det självklara och bestämda svaret. Hur skulle vi kunna svära oss fria från våra handlingar? Skylla på en högre makt? Jag blev beordrad, som svaret ofta blir när bestialiska folkmördare står till svars. Vi kanske inte förstod bättre? Eller har vi blivit lurade? Vi hade kanske inte fått alla fakta i målet för att kunna handla som situationen egentligen krävde. Hade någon annan egentligen ansvaret?
Oavsett handling tror jag att de flesta av oss upplever ett intimt förhållande mellan en sådan och ansvaret som åligger den som utförde handlingen. Många gånger – kanske borde det vara så lite oftare till och med – så leder en handling och det ansvar någon har för handlingen, till en positiv och berömmande åtgärd från omgivningen sida. Lika självklart som ansvar skall utkrävas vid något negativt, lika självklart uppfattas det många gånger som att en positiv handling skall belönas. Inte minst när vi talar om ledarskap inom organisationer slås detta fast gång på gång.
Men vad händer vid frånvaro av handling. När vi alltså har ansvaret men inte axlar det, väljer att inte ta ansvar, inte förstår bättre, saknar erfarenhet eller kunskap som gör att vi helt enkelt låter bli att handla så som ansvaret kräver. Vad händer då? Är frånvaro av handling detsamma som en aktiv handling? För min del är svaret självklart, men uppenbarligen inte för alla. På något sätt upplever jag det ibland som om det är lättare att utkräva ansvar när någon har gjort något jämfört med när någon inte har gjort något, trots att det skulle ha behövts.
Och inte minst – var finns viljan, styrkan, kuraget och modet att ta på sig ett ansvar för någonting man gjort mindre bra?
De offentliga företrädarna i det här landet är många gånger väldigt snabba på att utkräva ansvar av företrädarna för olika organisationer och företag. Lite väl snabba i mina ögon - med tanke på vem dessa personer ansvarar för – sina medlemmar och ägare. Men vad händer när våra offentliga företrädare – politikerna – inte tar ansvar för sina handlingar?
Det senaste exemplet – i en alltför lång rad – är vår utrikesminister Laila Freivalds. Jag vet, det går alltid att diskutera vems huvudansvaret egentligen är. Är det hennes tjänstemän eller kanske hennes chef Göran Persson? Oavsett vem så måste någon gång någon politiker i det här landet börja ta ansvar för sina handlingar – eller frånvaro av handlingar – utan att de för den skull måste vara dömda i domstol innan bilan faller.
Hon har säkert många goda skäl till att sitta kvar. Själv skyllde hon på att familjen nu hade fått uppleva nog och att det i jobbet som politiker ingår en viss portion kritik…
Problemet är uppenbarligen att somliga politiker inte vågar eller kan ta ansvar för sina handlingar. De har inte förstått sin egen roll. Begår någon ett tillräckligt stort fel måste man ta sitt ansvar och våga konstatera att systemet och förtroendet för politiken är viktigare än den lilla människan. Sådana som Laila Freivalds lär inte vara utan skyddsnät, så hon har knappast något att frukta.
Felaktigheter har begåtts och det av en storleksordning som inte bara handlar om att ”få stå ut med lite kritik”. Någon har helt enkelt inte axlat det ansvar som vilade på denne. Orsakerna är utredda och det har inte framkommit några godtagbara ursäkter i tsunami-kommissionens rapport. På andra håll skulle huvuden få rulla. Men inte i det politiska Sverige. Här är det systemets eller någon annans fel. Men varför skall då andra lyssna på när dessa röster kritiserar andra för begångna fel? Det goda exemplets makt brukar framhållas på andra håll – varför inte här?
Visa var skåpet skall stå och våga ta ansvar för dina handlingar! I det långa livsloppet finns det många goda möjligheter till botgöring och upprättelse. Du får väl kanske göra som vi andra, Laila – lära dig av dina erfarenheter.
/Martin S
posted by Sophia B at 13:01
0 comments
